sjukhus

Jag la visst ner den här bloggen. Sen såg jag att någon kommenterade. Se vad lite som krävs för att börja igen.
Jaha. Livet. Det är sommarlov snart. Jag drömmer om kärlek och vaknar upp av ensamhet. Jag undrar om jag är kär. Jag undrar om jag kommer fortsätta ha ångest så fort jag känner den minsta lycka hela livet ut. I sådana fall är jag hellre olycklig. Har det hellre som i höst. Ligger hellre och gråter och stirrar in i röda väggar. Dom finns inte längre.
På promenad. Någon sa att jag skrattade mycket. Att det betydde att jag var lycklig. Jag sa att de två begreppen inte hade några samband alls. Det blev tyst. Det blir ofta tyst när jag säger något.
Jag funderar ofta över om det är alla andra som är tröga. Eller om det bara är jag som inte förstår dom.

Jag tror jag behöver en pacemaker till min hjärna.

Idag har hela min kropp kämpat emot min hjärna i ett smärtsamt krig. Hjärnan vill lyssna på The Radio Dept. och The Cure, men kroppen säger nejnejnej, du ska fortsätta att bara lyssna på Kent, det blir fel och dumt annars. Det var jävligt irriterande. Annars har jag också krigat mot resten av världen, min oändliga önskan att få tillhöra det andra könet håller i sig och biter och hugger som hela Vinter2010 har gjort. Hoppas det kan bli vår på båda ställena, snart. Byt kön då, säger ni. Nä. Jag vågar inte, och det skulle i alla fall inte vara samma sak. Och vilken omöjlig tanke. Jag bor i en småstad i Sverige, hallå. Otänkbart. Jag hatar ord som börjar på o. Omöjligt, olycka, otur, opera, ondska och Ola.

Då ska jag presentera min tredje blogg. För jag har försökt innan. Det har gått så dåligt att det som längst höll på ett halvår. Men jag saknar det alltid lite mellan varven. Så nu testar jag konceptet hemlig blogg. Känns ganska unikt, ganska indie, ganska bra. Jag slipper gömma känslor för bloggläsare jag känner och kan samtidigt få följa strömmen och fläka ut mitt liv på internet. Bättre blir det väl knappast. Jag vet inte vad jag kommer skiva om. Kul kommer det i alla fall inte bli. Det kommer bara vara jag, en anonym person som man i bästa fall får se benen på, som ältar att allt var bättre förra året. En hypokondrisk, livrädd betraktelse över livet, döden och kärleken. Ungefär så. Pretantiöst? Ja. Men pretto har blivit mitt mellannamn, och jag har bestämt mig för att nicka istället för att neka. Ja, jag har känslor. Ja, jag är pretantiös. Ja, Kent är mitt favoritband. Ja, jag hatar staden jag bor i.

Ja, jag är rädd.