sjukhus

Jag la visst ner den här bloggen. Sen såg jag att någon kommenterade. Se vad lite som krävs för att börja igen.
Jaha. Livet. Det är sommarlov snart. Jag drömmer om kärlek och vaknar upp av ensamhet. Jag undrar om jag är kär. Jag undrar om jag kommer fortsätta ha ångest så fort jag känner den minsta lycka hela livet ut. I sådana fall är jag hellre olycklig. Har det hellre som i höst. Ligger hellre och gråter och stirrar in i röda väggar. Dom finns inte längre.
På promenad. Någon sa att jag skrattade mycket. Att det betydde att jag var lycklig. Jag sa att de två begreppen inte hade några samband alls. Det blev tyst. Det blir ofta tyst när jag säger något.
Jag funderar ofta över om det är alla andra som är tröga. Eller om det bara är jag som inte förstår dom.

Jag tror jag behöver en pacemaker till min hjärna.